Ett smakprov från min livs bok 


Jag växte upp med 4 systrar de var mycket äldre än mig, jag var väl sladdbarnet de kanske ville ha en bror men så kom jag till världen. Jag kommer ihåg en del saker från min uppväxt men inte allt.

 När jag var i 9 års åldern så såg jag en man komma in genom väggen, min mamma stod vid spisen och lagade mat jag stod bredvid henne och tittade mot köksdörren, då såg jag en man komma in genom ytterväggen han gick med raska steg in till pappa som satt på sitt kontor.

 Jag tänkte varför kom han in genom ytterväggen, när vi har en dörr. Jag sa till min mamma vad jag såg, hon sa Tyst! På den tiden som jag växte upp så var det oacceptabelt att se döda från andra sidan, min mamma sa tyst flera gånger då jag försökte förklara. Så jag sprang in till pappa men denne man var spårlöst försvunnen.

 Pappas jaktkompis:

 När jag var 11 år så skulle jag följa med pappas jaktkompis i hans bil för vi skulle åka ner till skjutbanan för där var min svåger och min systerdotter, men pappas jaktkompis åkte förbi och åkte in på en avsides väg stannade bilen och började tafsa på mig som var väl utvecklad, något sa mig, öppna dörren och spring därifrån.

 Jag öppnade dörren och sprang ut på vägen och där stod jag och viftade med armarna för det kom en röd bil och i den satt det två civilklädda poliser som skulle upp till deras sommarstuga. Jag förklarade gråtande för dem vad som hade hänt, de skjutsade hem mig till mamma och de berättade för henne, hon tröstade mig och sa inte så mycket.

Men ingen i min familj trodde mig jag blev rädd för män, jag kunde inte sova utan jag fick ligga inne hos mamma och pappa för att få vara trygg. Tills min syster kom hem från Uppsala och såg hur jag mådde, hon tog bilen och åkte upp till denna mans fru och berättade för henne vad hennes man hade gjort med mig, men hans fru sa, din lillasyster ville väl själv så utvecklad som hon är, frun trodde då att jag var intresserad av hennes man alltså pappas jaktkompis. Till slut så pratade min syster med våra föräldrar och de trodde äntligen mig Jaktkompisen blev utfryst ur jaktlaget och fick inte jaga med dem något mer. De kallade honom för storvilt, han jagade ändå själv fast han inte fick men inte i jaktlaget.

Oäkting

När jag var 12 år så skulle pappa och jag åka upp till farmor som jag älskade, det var en onsdag, jag kommer ihåg det som om det var igår. Men denna gång fick jag inte komma in i hennes hus hon knuffade ut mig och sa, du kommer inte in här något mera sa hon, men farmor sa jag, då sa hon du är oäkting sätt dig på bron sa hon.

 Och väluppfostrad som jag var så satte jag mig på bron, och pappa gick in till farmor, jag hörde farmor säga en massa saker om mig som att jag hade svarta ögon och att jag var svart som synden hon kallade mig för slyna, du ser väl att hon är en oäkting sa hon till min pappa, jag hörde allt hon sa om mig, och jag visste inte vad oäkting var då nu vet jag.

 Min pappa sa inte så mycket för att försvara mig, utan jag satt där på bron och då kom min faster ut och sa men sitter du här? ja jag får inte komma in sa jag för farmor, hon kallade mig oäkting sa jag vad är oäkting? frågade jag min faster, och hon sa det är barn som är födda utanför äktenskapet, då frågade jag henne är jag en sådan? Men hon svarade inte mig.

 Pappa kom ut och vi åkte hem till mamma men jag berättade aldrig för mamma vad farmor hade sagt om mig den gången. Efter det så åkte jag aldrig tillbaka till min farmor. 

 När min låtsas mormor blev sjuk så låg hon på Bollnäs sjukhus hon hade fått hjärnblödning och kunde inte prata det enda hon kunde säga var pånanna men vi förstod henne.

 Då hon pekade bortanför sjukhuset då ville hon veta hur alla mådde därhemma. När hon gick över så var jag 16 år då bodde jag hos min pojkvän, jag vaknade prick klockan 08,00 på morgonen det var en lördag då stod min älskade mormor vid fotgaveln på sängen och sa ”nu går jag” jag tänkte var ska hon gå? hon låg ju på sjukhus.

 Sen var hon borta, jag väckte min pojkvän och sa till honom vad jag hade sett, han sa lägg dig och sov nu. Men jag kunde inte sova utan gick upp och ringde min stora syster, det tog lång tid innan hon svarade, vi måste till sjukhuset sa jag mormor har varit här och sa ”nu går jag”, min syster sa gå och lägg dig nu klockan, är bara 08,10 jag låg och sov sa min syster,  Nej vi måste åka sa jag till min syster, annars tar jag taxi sa jag, då blev det fart på min syster, okay vi åker då sa hon jag kommer och hämtar dig.

 När vi kom fram så frågade vi efter vår mormor, personalen sa er mormor somnade in klockan, 08,00 det kändes som tiden stod stilla för mig, jag grät det gick inte att trösta mig de förklarade att hon var mycket sjuk och det visste jag om, men någonstans i mitt stilla sinne så trodde jag väl ändå att jag skulle få säga farväl. Det var då jag förstod att jag var medial. Jag gick på min mormors begravning det var en jobbig tid som följde. Min pojkvän lämnade mig och ensam stod jag kvar.

 Det fanns inget arbete i Bollnäs så jag fick flytta jag flyttade först till Dalarna och skulle arbeta som lillvärdinna men fick arbete som städerska på ett hotell det var verkligen slitsamt, där blev jag kvar sex månader.

 Jag flyttade hem igen och började arbeta på Bollnäs sjukhus som sjukvårdsbiträde jag fick hoppa runt på de olika avdelningarna, till slut så var mitt vikariat slut. Då började jag arbeta som hemsamarit det var ett roligt arbete man träffade många gamla människor som ville bjuda på kaffe och kakor vart man än var.

 Åren gick jag blev äldre och klokare, Jag sökte arbete i Stockholm på ett dement sjukhus och fick fast tjänst på en gång jag sökte dit så då bar det iväg till Stockholm med mitt pick och pack, Jag kände ingen där så det blev en nystart för mig.

 Jag träffade många olika människor som arbetade på detta sjukhus under denna tid så arbetade man väldigt mycket. Det var en stress utan dess like där, Jag stannade i ett år, jag kände mig inte välkommen någonstans, för jag hade ett annat kall för det kände jag inom mig, så jag flyttade tillbaka hem igen. Det var skönt att få komma hem igen utan att känna denna stress.

 När jag var 24 år så träffade jag en man från Gävle och flyttade ner till honom, efter tre månader så förlovade vi oss, Vi var så kära i varandra, hans föräldrar var jättesnälla emot mig. När jag flyttade ner så hade jag en gammal imperialsäng som jag hade fått av en annan man som mamma kände, och denna säng fick vi inte plats med i vår lägenhet så vi ställde denna i en lada som mina svärföräldrar hade.

 Och efter ett år så var jag gravid, jag har då aldrig mått så illa under denna graviditet som jag gjorde då, jag arbetade som personlig assistent på en skola under den tiden, men blev sjukskriven PGA mitt mående. Vi flyttade till en trea i närheten där vi bodde eftersom vi skulle bli tre, så en dag så gick jag in i ladan för att ta hem min säng till vår nya lägenhet.

 När jag står där inne och tittar på min säng så får jag se en gammal kvinna med klänning och förkläde som står och tittar på mig, jag tänkte, har hon rymt och inte hittar hem, för det låg ett ålderdomshem i närheten, kvinnan tittade på mig med stora ögon, jag blev inte rädd jag började gå emot henne men hon försvann i tomma intet.

 Jag gick då in till mina svärföräldrar och min svärmor och berättade vad jag hade sett, min svärmor sa vänta lite sa hon och gick iväg efter ett foto, var det hon på kortet sa hon, JA sa jag vem är det? Det är min mans mamma sa min svärmor. Så det var henne jag hade sett i ladan, hon ville visa sig för mig, och jag blev inte ens rädd.

 Mamman till min svärfar hade sagt får jag visa mig för dig när jag har gått över men han sa nej det får du inte. Men för mig visade hon sig för, är glad att jag fick se henne i alla fall.

 Jag hade en komplicerad graviditet åkte in och ut på sjukhus med mellanblödningar, fick ligga inne ett tag men sedan hem och vila. Jag hade tid den 9 april 1986, men jag sa till min mamma att jag kommer att föda på min låtsasmormor födelsedag den 13 februari.

 Min mamma som var en klok kvinna sa nej Katarina det är alldeles för tidigt, Den 13 februari 9,32 födde jag en liten pojke med kejsarsnitt vid namnet Christian samma dag som min mormors födelsedag, han kom 2 månader för tidigt han föddes i vecka 32, moderkakan låg för, han hamnade i kuvös, han vägde 1600 gram och var 45 centimeter lång.

 Han var så liten och skör, som en liten fågelunge. Jag fick hem honom på påskaftonen det var en stor lycka för mig att vara mamma. När Christian var 2 år så lämnade mannen i mitt liv mig för en annan så Christian och jag fick flytta till en lägenhet i Bollnäs, Christian gick då på dagis och jag arbetade som kokerska på olika dagis.

 Åren gick och jag fick problem med mitt knä, var in och opererade mig ett antal gånger men hade ständig värk i mitt knä. Men jag arbetade ändå. För pengar var man ju tvungen att ha man måste ju leva.

 När Christian var 6 år då bodde vi i en by utanför Bollnäs, träffade en kille från Bangladesh och vi blev ett par vi förlovade oss och jag blev gravid. Men det höll inte mellan mannen och mig så jag blev åter ensam, Jag var ensam under hela min graviditet, jag mådde bra under denna graviditet.

 När Christian fyllde 7 år så födde jag en liten flicka hon kom 10 dagar före beräknad förlossning jag fick planerat kejsarsnitt för babyn hade satt sig med stjärten neråt, så de tog mig 10 dagar före beräknad förlossning.

 Han var 46 centimeter lång vägde 2,950 gram året var 1993. Jag fick ligga inne några dagar egentligen skulle jag ligga inne i 10 dagar men jag begärde hem mig på 7:de dagen på eget bevåg men det gick det också.

 Jag var ensamstående med mina två barn sedan 1993. Visst träffade jag män men har man blivit och besviken och sårad är det svårt att lita på någon man. Jag levde för mina barn bara. Barnen växte upp gick i skolan och på dagis. Jag åkte runt som kokerska på olika förskolor mellan Gävle och Bollnäs.

 När Christian började i mellanstadiet så ville inte han gå i skolan längre och jag försökte med olika sätt att få honom till skolan, minns så väl hur allt var jag fick lirka med honom hela tiden. till slut så fick vi skjutsa honom till skolan och vara med honom där morfar ställde upp jag och min dotter som var liten och min syster. Åren gick och det blev lite bättre för honom,

 Han fick lägenhet bil och körkort   han åt hos mig varje dag och jag tvättade åt honom. för vi bodde nära honom. Men när han fyllde 20 år så skulle han åka till mormor det var i maj 2006 en söndag, solen sken och det var fint väder ute, den dagen kommer jag aldrig glömma. Då förolyckades han det var en knarkare som körde på honom så Christian studsade sex meter ut på en åker och hade ratten fastkilad i sitt bröst.

 Christian avled dagen efter den 8 maj 2006 kl., 05,50 av skadorna som följde, han skulle ta studenten veckan därpå så jag fick begrava honom i hans studentkläder det gjorde så fruktans värt ont i mitt hjärta, jag trodde jag skulle gå sönder inombords. Hade han levt så hade han fyllt 34 år i år.  Än idag så sörjer jag min son väldigt mycket, det går inte en dag förrän jag tänker på honom. I början hade jag kontakt med honom,

 Jag förde in honom själv i ljuset, det var fruktansvärt hårt för mig, så mycket har jag nog aldrig gråtit. jag såg ett ljus komma ner i mitt vardagsrum så starkt sken hans skyddsängel kom ner, hon bar en blå skimrande klänning hon var väldigt vacker hon svävade fram emot mig, jag sa Christian du måste följa din ängel till ljuset.

 Jag glömmer aldrig de orden han sa till mig *Får jag komma tillbaka till dig mamma* Ja du är alltid välkommen hem till mig och din lillasyster sa jag sen var han borta. Jag trodde aldrig jag skulle sluta gråta.

 Jag skulle flytta från denna lägenhet som vi bodde i men jag var så apatisk då min son avled så jag orkade inte ta tag i sakerna utan jag satt bara och tittade på tv, min dotter fick äta hos min väninna, jag orkade inte ens laga middag själv drack jag bara kaffe och tyckte synd om mig själv.

 Alla tjatade om att *Ni ska ju flytta* Du måste börja packa jag tyckte att de inte fattade hur jag mådde, nu efteråt förstår jag. De ville bara hjälpa mig men jag tog det på annat vis att de tjatade på mig. Tills en natt jag sa till min älskade dotter jag går och lägger mig för jag var så fruktansvärt trött.

 Jag la mig somnade på en sekund, vaknade att någon kysste mig på pannan, vaknade med ett ryck satte mig upp i sängen och tittade ut i rummet, i rummet stod det massor med människor i vita klänningar och en man med yvigt hår med bestämd röst, han hade även en vit klänning på sig, jag tänkte vad sjutton har jag inbrott? Låste vi inte dörren miljoner tankar snurrade runt i mitt huvud, han märkte hur upprörd jag blev och kom fram till mig och sa * var inte rädd Katarina * Vi är här för att hjälpa dig*

 Jag tänkte hur vet han mitt namn? Jag tänkte drömmer jag? Så jag gnuggade mina ögon, nej då jag var klarvaken, herregud tänkte jag var är min dotter var är hon? Jag var på väg att kliva ur sängen när han hejdade mig och sa med lugn stämma, Allt är okay med din dotter   sa han precis som han läste mina tankar.

 Jag tänkte vad är det för man? Han visste ju allt om mig och min dotter. Jag är här för att hjälpa dig, du ska ju flytta sa han, jaja sa jag irriterat jag vet, sluta tjata på mig, vill bara att du ska få se hur fort allt går sa han.

 Jag fattade ingenting vad han menade?

 Då sa han du och jag ska åka till din sons grav sa han, det kan jag inte sa jag, jag har min dotter? Hon sover och änglarna är där för att skydda henne under tiden sa mannen.

 Jag klev upp ur sängen och gick in till min dotters rum där ovanför hennes säng såg jag två stora änglar med utfällda vingar som stod som en skärm över henne, de var jättevackra. Så jag stängde dörren försiktigt. Och gick åter tillbaka till mitt sovrum.

 Jag gick åter till mitt sovrum och satte mig på sängen, det gick runt i huvudet på mig, Mannen sa vi ska nu åka till din sons grav och vips så satt jag ovanför min sons grav med mannen.

 Mannen förklarade en massa saker för mig och så knäppte han med fingrarna och mina röda rosor som jag hade satt på min sons grav blev alldeles svarta och vissna, Jag blev helt förkrossad och började skälla ut honom och jag sa vad gör du? sa jag!

 Så här fort går det svarade han, tror du Christian vill att du ska vara så här ledsen sa han? Han vill ju se sin mamma att hon måste ta tag i sakerna sa mannen. Jag har sorg sa jag, Ja det förstår jag absolut men du måste börja leva sa han.

 Du har ju din dotter och du ska flytta, men vad du tjatar sa jag. Du har kommit till jorden för att hjälpa människorna att utveckla sig inom det du har visdomen och den kunskap som du besitter sa mannen. Du är en äkta jordängel Katarina och det är så bra sa han.

 Helt plötsligt så satt jag åter i min säng, innan han skulle gå sa han, jag kommer åter om du inte tar tag i dina saker nu, tänk på din dotter hon behöver dig. Så kysste han mig på pannan och sa lägg dig ner nu och sov sedan var mannen borta och jag var ju klarvaken.

 Jag vaknade prick kl., åtta på morgonen gick in i köket och började röja   drog ner gardiner satte igång tvättmaskinen var ner i förrådet och hämtade kartonger, satte på kaffe plockade här och där, då kom min dotter upp och sa Mamma vad gör du?

 Godmorgon älsklingen min sa jag, har du sovit gott?  Ja sa min dotter, Men sa hon frågande och tittade på mig. Men herregud vi ska ju snart flytta sa jag!

 Jag ringde min väninna och sa till henne hade du några kartonger över sa jag som jag skulle få, hon blev helt tyst i telefonen, hallå sa jag, ja jag är kvar sa hon jag kommer över svarade hon. Sen blev det fart vi packade och stod i.  Jag berättade för min väninna vad jag hade varit med om, men jag vet inte vem mannen är sa jag.

 Så jag tog telefonen och ringde ett medium som jag känner hon förklarade att det var min hjälpare som hade kommit till min räddning, hade jag inte klivit upp och börjat packa ner saker så hade han kommit åter kväll efter kväll sa hon.

 Vi flyttade till en annan lägenhet jag och min dotter en trea vid ett skogsområde. Jag hade verkligen svårt att gråta när min dotter var hemma saknaden efter min son var olidlig så en dag kopplade jag hunden och sa jag går ut med den för då visste jag att jag kunde gråta i min tysthet när jag var ute med hunden.

 Jag gick på en gångväg med vår hund Zindra Tingeling en Cavalier King Charles Spaniel en mycket klok och förstående tik. Jag kunde öppna mig och grät så det värkte i mitt bröst, mitt på vägen stod en kvinna med gammaldags kläder och en scarlett på huvudet, hon såg väldigt snäll ut, hon kom emot mig och sa, men flicka lilla inte ska du väl gråta, Christian har det bra där han är sa hon. Hur visste hon om det tänkte jag? Ja just ja hon har väl läst tidningen tänkte jag.

 Hon sa mitt namn är Edit och jag bor här neråt sa hon och pekade på det hus hon bodde i. Jag är på väg till komposthögen för att slänga lite gammalt gräs sa hon, min hund la sig ner på asfalten och somnade vi stod och pratade länge Edit och jag tills min mobil ringde och det var min dotter som frågade var jag var, jag berättade för henne var jag befann mig min dotter sa!

 Mamma du har varit borta i två timmar och vi har främmande så kom hem, jag kommer sa jag. Jag sa till Edit jag måste gå hem till min dotter, ja gör det sa hon, och kom ihåg att jag finns för dig sa Edit om du vill så är du välkommen hem till mig när du vill jag finns för dig sa hon. Hon smekte mig över kinden, det kändes som glitter föll från min kind. Jag vände mig om och gick mot mitt hem.

 När jag sedan vände mig om så var Edit borta. Jag kom hem till min dotter, det var min syster som var hos oss, när jag kom in sa min syster: Men var har du varit? Jag berättade för min syster vem jag hade stått och pratat med. Men herregud!!, Edit har varit död i fem år sa min syster som då arbetade på ett ålderdomshem och fick åka ut med mat till andra pensionärerna som bodde själv.

 Jaha sa jag bara, men hon hette i alla fall Edit sa jag och jag berättade även var hon bodde förklarade hur hon såg ut, Ja sa min syster det är samma kvinna sa min syster. Än idag så tänker jag på Edit.

 Jag har gått igenom så mycket i mitt liv så jag undrar hur jag ska stå ut med allt, det har varit påhopp de har hackat datorn folket har tagit kursmaterial av mig, jag har fått hot och vise versa. vet inte hur många gånger jag har fått bytt telefonnummer.

 Det finns onda människor överallt, så det gäller att man är på sin vakt jämt.

 Jag har gått igenom så mycket i mitt liv så jag undrar hur jag ska stå ut med allt men som min kloka mamma sa jämt: Man blir stark av motgångar och man lär sig något nytt hela tiden, men det finns människor till allt som gottar sig i andras olyckor eller hittar på saker och ting om människor, det är som ett gift för dessa individer de måste förstöra för andra för att dessa ska må bättre själv, jag skulle aldrig i mitt liv göra så emot någon annan människa, var och en sköter sitt anser jag.

 Många av mina kollegor har även varit utsatta så det är ju inte bara jag, det finns så många som är verkligen så onda att de kan göra vad som helst för att förstöra för en annan människa.  Den svenska avundsjukan är den värsta sjukdom som finns. Tur att man inte lider av denna sjuka. Det är fruktansvärt hur människor kan behandla   vissa så illa. Det gäller att vara på sin vakt jämt.

 Fortsättning följer 

Visa källbilden




Kärlek & Kraft Norrskensgudinnan